För Florence är sex motbjudande och fullständigt otänkbart. Edward däremot, kan knappt bärga sig innan han får njuta av äktenskapets fullbordande.
Varenda detalj, från den förfärliga första middagen på egen hand som man och hustru till ångesten under avklädningsceremonin, beskrivs med exakt precision. Varvat med kvällens förlopp får man lära känna Florence och Edward genom tillbakablickar, både från deras respektive barndomar och tiden från deras allra första möte fram till denna deras bröllopsdag. När berättelsen går mot sitt slut har man, till skillnad från Edward och Florence själva, en ganska tydlig bild av varför allting till slut går fel.
Berättelsen går i ganska sakta mak genom hela bröllopskvällen. På de sista sidorna får man däremot följa med på en skenande galoppritt som beskriver hur Edwards och Florences liv förändras just för att de ingenting gjorde.
“This is how the entire course of a life can be changed by doing nothing.”
Edwards och Florences livsavgörande misstag utspelar sig förvisso på 1960-talet, men brist på kommunikation och oförmågan att överbrygga skillnader och besvikelser i ett förhållande är tidlösa problem. Vikten av att bestämma sig för vilken väg man ska ta i livet, att göra upp med sin barndom och kanske konfrontera otillfredsställande relationer är ju lika stor idag som den var då.
Jag tyckte om denna lilla berättelse och det värkte i hjärtat när jag läste om hur Edwards liv blev. Både språket, tempot och karaktärerna fängslade mig och jag kommer att läsa mer av Ian McEwan.
Läs även andra bloggares åsikter om chesil beach, ian mcewan
2 kommentarer:
Jag har läst den på svenska och jag instämmer fullständigt med det du skriver. Just den här totala omsvängningen på slutet är McEwans specialitet, tycker jag. Och det är då baserat på Amsterdam och Lördag (Saturday) som jag läst tidigare.
När jag läst På Chesil Beach kom jag att tänka på tillfällen då jag själv kanske skulle zickat när jag i stället zackade.
Och det var mycket att tänka på där.
Sedan sägs det (av musikskribenten Lennart Persson) att hans tidsangivelser i boken, när det gäller musik av bland annat Rolling Stones är helt fel.
Som bekant är jag ju lite petig med sådant, men det känns lite som detaljer nu. Även om...
Ja det förtar nog lite ändå.
usch ja, sån't man själv är petig med kan förstöra de bästa av intentioner... själv hänger jag ju upp mig på dåliga översättningar för jag sitter hela tiden och tänker på hur originalet egentligen lyder. Men den här gången hade jag båda och läste dem parallellt efetrsom jag går loss på sån't och jag måste säga att Maria Ekman kan sin sak;) Och för mig var den här boken något av en smäll på käften...
Skicka en kommentar