Texten på baksidan av den här boken "De träffas när de är unga och börjar hålla ihop - Anders och Solveig, Mikael och Karin och särlingen Harry. De talar kärlek och politik, de förälskar sig i varandra, de bildar par men fortsätter ändå att vara tillsammans, inte minst i det rosa sommarhuset utanför Karlskrona, där de samlas varje midsommar.Men nu är de sommaren 2006 och nästan allt har förändrats. Deras liv har tagit olika riktningar och de känner sig allt mindre hemma i det samhälle som omger dem. När det drar ihop sig till midsommar är Karin försvunnen och i ett mörklagt rum på övervåningen har Mikael stängt in sig med sprit och tabletter. Någonting fruktansvärt har uppenbarligen drabbat honom, och snart ska han komma nerför trappan och berätta vad som hänt." verkade lovande. Historien påminde mig om en av mina absoluta favoritfilmer, Ettore Scolas "C'eravamo tanto amati", och jag började läsa den här boken med stor nyfikenhet och ganska höga förväntningar. De första 150-160 sidorna läste jag, ackompanjerad av Van Morrison, med ganska stort engagemang. Allteftersom tappade jag dock intresset och nu när jag läst ut boken hittar jag ingenting som tyder på att den berörde mig på något sätt. Misstänker till och med att det var Van Morrison jag uppskattade och inte boken... Jag fick liksom ingen känsla för det "stora" - vänskapen och kärleken - mellan karaktärerna. Jag hittade det helt enkelt inte och därför blev det en platt och tråkig historia. Jag har inte läst något av Anders Paulrud tidigare och vill efter denna läsupplevelse inte heller påstå att jag känner hans författarskap, men eftersom det inte råder någon större brist på intressant litteratur, kommer jag nog inte att prioritera honom.
Läs andra bloggar om anders paulrud, som vi älskade varandra, ettore scola, c'eravamo tanto amati, 1974, Van Morrison, författarskap, böcker, litteratur
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar