torsdag 4 september 2008

Once

Ni vet när man söker efter en titel på t.ex. amazon.com så kommer försäljningstricket ”customers who bought this item also bought” och ”Frequently bought together” upp på skärmen? Som tur är scrollar jag inte alltid förbi dessa råd och hittade därför ännu en pärla skriven för barn/ungdom i ämnet Förintelsen. Tillsammans med The Boy in the Striped Pyjamas är det många som också köper “Once” av Morris Gleitzman.
Året är 1942 i Polen och vi möter den judiske pojken Felix, undangömd på ett katolskt barnhem där han lever helt ovetande om grymheterna som pågår utanför. När han en dag genom fönstret ser soldater bränna böcker på gården nedanför, rymmer han och ger sig av för att varna sin familj, som han är övertygad lever i staden, och hamnar efter en lång vandring i Warszawas ghetto. Av ren självbevarelsedrift utvecklas Felix till en fenomenal historieberättare och med sina historier håller han mod och liv uppe hos sina medmänniskor.
Den här boken känns lite grann som en barnbokens motsvarighet till ”La Vita è Bella” med Roberto Benigni; komisk men med en ständigt närvarande underton av tragedi. Felix får, med barnets oskyldiga ögon och tankar, till de mest underhållande lösningar och förklaringar på det som händer omkring honom. Efter hand inser han dock vad hans verklighet innebär och att hans historier kanske inte längre räcker till tröst, men Felix är en kavat liten sort som finner andra vägar ut ur mörkret.
"... He's so naive you wish he'd wise up.
When he's confronted by the true horrors,
you wish he'd kept his innocence.
Horrific, sometimes humorous, and
ultimately life-affirming. Remarkable.
(Philip Ardaugh, The Guardian 2006)

Morris Gleitzman har en fantastisk bra hemsida. Där kan man både läsa och lyssna på första kapitlet ur alla hans böcker.


Läs andra bloggar om , , , , , , , , , , ,

söndag 3 augusti 2008

The Boy in the Striped Pyjamas

"The story of "The Boy in the Striped Pyjamas" is very difficult to describe. Usually we give some clues about the book on the cover, but in this case we think that would spoil the reading of the book. We think it is important that you start to read without knowing what it is about.
If you do start to read this book, you will go on a journey with a nine-year-old boy called Bruno. (Though this isn't a book for nine-year-olds.) And sooner or later you will arrive with Bruno at a fence. We hope you never have to cross such a fence."

Så står det på baksidan av denna lilla juvel till bok och jag har inga som helst ambitioner att förstöra läsupplevelsen för dem som bestämmer sig för att läsa den. Jag skulle helst se att så många som möjligt läser den faktiskt, men eftersom den kategoriseras som ungdomsbok finns en risk att inte vuxna ser eller hör talas om den. Själv har jag turen att arbeta på en gymnasieskola där engelskinstitutionen klokt nog köpt in den till eleverna och jag tog chansen när den gavs att låna hem ett ex över sommaren.
Man kan lätt bli "lurad" av det till synes oskyldigt utformade omslaget och de småroliga kapitelrubrikerna får en lätt att tro att det här är en lite småcharmig och mysig sak om en busig liten kille.
Denna bok är fruktansvärd. Det är en osannolikt skickligt utformad berättelse om ett av de svåraste av ämnen att skildra skulle jag tro - Förintelsen. Sedd genom ett barns oskuldsfulla ögon och oförstörda själ. Denna mänsklighetens största tragedi blottläggs fullständigt och det med ett språk och en berättarteknik så ömsint att man tappar andan och känner sig omtumlad. Så omtumlad att man nästan känner att "nu orkar jag inte mer" när slutet av berättelsen närmar sig.
Jag var och köpte 2 ex. av den svenska översättningen idag. Det ena gav jag till min mamma och det andra ska jag lägga ut på en buss eller någon annan bra stans - hoppas det blir du som hittar den...
Jag vågar påstå att ingen som läser denna bok lämnas oberörd. Hos mig kommer huvudkaraktärerna att stanna kvar för evigt.

måndag 21 juli 2008

Vinterstaden

Den tredje boken jag fick läst på resan blev efterlängtade "Vinterstaden" av Arnaldur Indridason som också tillhör favoriterna i kategorin "buttiga kriminalkommissarier".
En tioårig pojke hittas mördad. Han är av utländsk härkomst och jakten på mördaren blir en skrämmande skildring av den allestädes närvarande rasismen och främlingsfientligheten, sorg och ensamhet.
En bra bok även om jag nog blev lite besviken på min buttige kommissarie Erlendur - han var inte fullt så buttig som jag vant mig vid. Han verkar på sina ställen t.o.m. riktigt nöjd...

söndag 20 juli 2008

Den mörka ängeln

Den andra boken på resan blev en favoritförfattare. Jag är oerhört lättflörtad när det gäller deckare - en lite buttig kriminalkommissarie i huvudrollen och jag är förlorad. Mari Jungstedt finns dessutom med på min extremt korta lista över "författare vars böcker jag inte väntar med tills de kommer på pocket" - ja, det är så illa att jag t.o.m. förhandsbokar dem på adlibris inför utgivningsdagen.
I denna den sjätte boken av Mari Jungstedt, med kriminalkommissarie Anders Knutas och journalisten Johan Berg som huvudfigurer i mordfall på Gotland, hittas Visbys festfixare nummer ett död efter en invigningsfest. Mordgåtan visar sig förvisso vara ett i sig ganska ointressant förväxlingsdrama, men kopplingarna till aktuella samhällsproblem, relationen barn-föräldrar och kommissarie Knutas eget, något komplicerade, liv som tonårsfar engagerar och berör.
Inte den bästa av Jungstedts böcker i fråga om intrigen som sådan alltså, men den första av dem som fått mig att haja till och tänka efter. Dessutom lyser författarens kärlek till Gotland så klart att varje gång jag läst ut en bok av henne, är jag fast övertygad om att det är där man ska leva. Och det utan att ens ha satt min fot där.
Läs andra bloggar om , , ,

lördag 19 juli 2008

Läst på resa - första boken

Hade lite väl höga ambitioner när jag packade min bokväska inför semesterresan, men fick läst 3 trevliga vuxenböcker i alla fall.
Började med Lasse Söderbergs "Breven från Artur" som jag faktiskt fick korn på genom en dödsannons i Sydsvenskan för några månader sedan. Jag har alltid varit fascinerad av kärleken mellan Artur Lundkvist och Maria Wine. Läst vad som finns att läsa om deras gemensamma liv och blev milt sagt nyfiken när jag insåg att han, Artur alltså, haft en kanske ännu djupare relation än den med Maria Wine. Och jag blev inte besviken på själva historien även om jag kanske inte uppskattar Lasse Söderberg som författare, men å andra sidan var det ju heller inte honom jag var ute efter...
Lite för mycket "namedropping" (nej, jag vet faktiskt inte hur man uttrycker det med ett bra svenskt ord) och smutskastning av Maria Wine för min smak. Nu måste jag läsa om Wines "Minnena vakar" som jag läste när den kom -94 och leta efter Irmgard - nu när jag vet att hon fanns och vem hon var.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

tisdag 24 juni 2008

Hopplöst efter

Ojojoj! Jag ligger hopplöst efter med att skriva om böckerna jag läser... och nu ska jag på semester...har många böcker nedpackade men att skriva om dem blir svettigt värre...vi får se...det är ju semester... ha en skön & solig en!

söndag 15 juni 2008

Som vi älskade varandra

Texten på baksidan av den här boken "De träffas när de är unga och börjar hålla ihop - Anders och Solveig, Mikael och Karin och särlingen Harry. De talar kärlek och politik, de förälskar sig i varandra, de bildar par men fortsätter ändå att vara tillsammans, inte minst i det rosa sommarhuset utanför Karlskrona, där de samlas varje midsommar.Men nu är de sommaren 2006 och nästan allt har förändrats. Deras liv har tagit olika riktningar och de känner sig allt mindre hemma i det samhälle som omger dem. När det drar ihop sig till midsommar är Karin försvunnen och i ett mörklagt rum på övervåningen har Mikael stängt in sig med sprit och tabletter. Någonting fruktansvärt har uppenbarligen drabbat honom, och snart ska han komma nerför trappan och berätta vad som hänt." verkade lovande. Historien påminde mig om en av mina absoluta favoritfilmer, Ettore Scolas "C'eravamo tanto amati", och jag började läsa den här boken med stor nyfikenhet och ganska höga förväntningar.
De första 150-160 sidorna läste jag, ackompanjerad av Van Morrison, med ganska stort engagemang. Allteftersom tappade jag dock intresset och nu när jag läst ut boken hittar jag ingenting som tyder på att den berörde mig på något sätt. Misstänker till och med att det var Van Morrison jag uppskattade och inte boken...
Jag fick liksom ingen känsla för det "stora" - vänskapen och kärleken - mellan karaktärerna. Jag hittade det helt enkelt inte och därför blev det en platt och tråkig historia.
Jag har inte läst något av Anders Paulrud tidigare och vill efter denna läsupplevelse inte heller påstå att jag känner hans författarskap, men eftersom det inte råder någon större brist på intressant litteratur, kommer jag nog inte att prioritera honom.
Läs andra bloggar om , , , , , , , ,

fredag 6 juni 2008

On Chesil Beach

Året är 1962 och Edward och Florence, ett ungt engelskt par har nyss gift sig. Bröllopskvällen tillbringar de på Chesil Beach och hela denna historia utspelar sig under denna enda kväll. De har gift sig av djup kärlek, men utan att veta det minsta om varandras uppfattning om ett fysiskt förhållande.
För Florence är sex motbjudande och fullständigt otänkbart. Edward däremot, kan knappt bärga sig innan han får njuta av äktenskapets fullbordande.
Varenda detalj, från den förfärliga första middagen på egen hand som man och hustru till ångesten under avklädningsceremonin, beskrivs med exakt precision. Varvat med kvällens förlopp får man lära känna Florence och Edward genom tillbakablickar, både från deras respektive barndomar och tiden från deras allra första möte fram till denna deras bröllopsdag. När berättelsen går mot sitt slut har man, till skillnad från Edward och Florence själva, en ganska tydlig bild av varför allting till slut går fel.
Berättelsen går i ganska sakta mak genom hela bröllopskvällen. På de sista sidorna får man däremot följa med på en skenande galoppritt som beskriver hur Edwards och Florences liv förändras just för att de ingenting gjorde.
“This is how the entire course of a life can be changed by doing nothing.”
Edwards och Florences livsavgörande misstag utspelar sig förvisso på 1960-talet, men brist på kommunikation och oförmågan att överbrygga skillnader och besvikelser i ett förhållande är tidlösa problem. Vikten av att bestämma sig för vilken väg man ska ta i livet, att göra upp med sin barndom och kanske konfrontera otillfredsställande relationer är ju lika stor idag som den var då.
Jag tyckte om denna lilla berättelse och det värkte i hjärtat när jag läste om hur Edwards liv blev. Både språket, tempot och karaktärerna fängslade mig och jag kommer att läsa mer av Ian McEwan.
Läs även andra bloggares åsikter om ,

fredag 30 maj 2008

Då blev du tyst av Christa von Bernuth

Den här boken hade alla förutsättningar. Seriemorden, en kvinnlig kommissarie i "huvudrollen", europeisk, väldigt goda recensioner. Men lik förbaskat sitter jag här nu och är arg för att jag slösat bort tid på den.
Mona Seiler är en ointressant kriminalkommissarie och seriemorden har vi sett förr. Det som ändå fick mig att läsa vidare var en manlig spanare, David, vars karaktär till en början gjorde mig lite nyfiken. Dessutom har ju deckare den fördelen att det just är en deckare - man vill absolut veta upplösningen, hur ointressant vägen dit än kan vara.
Davids karaktär upplöstes i småpartiklar efter halva boken ungefär och påminde sedan mest om en karaktär ur Virginia Andrews förfärliga böcker om förbjuden syskonkärlek från 80-talet. Detaljerna kring seriemördaren och hans motiv var lite väl groteska och den person som är roten till det onda, Fabian Plessen, är en obehaglig sort som man inte får något riktigt grepp om, men det är säkert det som är meningen.
Upplösningen känns lite ihopsnörd och lämnade mig som sagt var mest arg och irriterad över att jag över huvud taget slösat min tid.
Läs även andra bloggar om , , , ,

lördag 10 maj 2008

Drömstället av Melissa Bank

Historien tar sin början i en amerikansk småstad i början på 70-talet där Sophie Appelbaum, då 12 år, lever med sin mamma, pappa och två bröder. Efter college flyttar Sophie till Manhattan och får sitt första jobb på ett förlag, men hon vet egentligen inte riktigt vad hon ska bli när hon blir stor. Hon är medelmåttig som student, undermålig i sitt jobb och överambitiös i jakten på Den Rätte. Som om inte det skulle räcka betar hon dessutom av vänskapsrelationer på löpande band.
Varje kapitel i boken är en egen liten berättelse i sig, med början och riktigt slut. De flesta personer Sophie möter på sin väg, både pojk- och andra vänner, får bara sin stund i solen i ett enda kapitel, för att sedan helt försvinna utan att ens nämnas i förbigående vilket jag tycker är lite synd, för en del personer är till och med intressantare än Sophie själv. Det är också lite märkligt att hennes riktigt stora kärlek inte nämns förrän precis i slutet av boken när det nu är den, visar det sig, som hennes misslyckade kärleksliv till stor del beror på.
Jag log förvisso igenkännande ett par gånger, men jag märkte direkt att det var ett tag sedan jag hade behov av att läsa en s.k. chick lit-bok* – och varför. Just i den här typen av böcker måste man nästan helt och hållet kunna identifiera sig med huvudpersonen för att tycka att den är bra, det känns liksom som att de är till för just det. Men tyvärr, trots texten ”judisk utan att vara religiös”, som var det som lockade just mig till köp och läsning till att börja med, hade vi inte mycket gemensamt, Sophie och jag.

Om jag nu ändå skulle läsa den här boken, borde jag ha läst den på engelska – en del märkligheter får mig nämligen att undra hur originaltexten egentligen lyder. Som t.ex. ”Nora Goldberg hade inga stora öron, så jag slösade ingen jazz på henne.” Hm… Dessutom tycker jag det är synd att översätta titeln, som på engelska är ”The Wonder Spot”, med ”Drömstället”. The Wonder Spot är uppenbarligen namnet på en restaurang och egennamn tycker inte jag att man bör översätta.
*Personligen tycker jag att benämningen "chick lit" låter lite nedvärderande. Men vem är jag att revolutionera ett redan etablerat språkbruk?
Uppdaterat den 19 maj: Eftersom jag är en så’n som sällan kan släppa saker utan måste gå till botten med dem, var jag tvungen att gå in i en bokhandel och kolla originalversionen av ”The Wonder Spot”. Den engelska texten lyder: ”Nora Goldberg did not have big ears and thus I kept my jazz to myself.” Det får bli böcker på originalspråk i fortsättningen – åtminstone på de språk jag behärskar någorlunda. Får helt enkelt anstränga mig lite mer.

Läs även andra bloggares åsikter om ,

fredag 9 maj 2008

Åsa Linderborg: Mig äger ingen

Tänk så många självupplevda barndomar man läst om i sina dar - minnen skildrade ur barnets perspektiv återberättade av den nu vuxne författaren. Den senaste - och den som gjort sitt allra starkaste intryck på mig, t o m fått ge namn åt min signatur här på Bok-föring - är Åsa Linderborgs Mig äger ingen - nu i pocket dessutom såg jag på en Pressbyrå i helgen. Detta kommer att bli en framtida klassiker - så sanna nu mina ord kan bli. Det handlar om Åsa förstås och hennes uppväxt med en ensamstående pappa, "härdarmästare" vid Metallverken i Västerås och lika stark som Efraim Långstrump. Vardagen är hård men de delar den, de är bästis och bundis med varandra och kärleken är så stark så att den lever i varenda rad. Lika mycket som boken är en skildring av Åsas barndom är den en skildring av folkhemmet i en arbetarstad på sjuttiotalet och kanske allra mest en skildring av Leif Anderssons, på många sätt, sorgliga liv. Berättelsen, som börjar och slutar med Leifs död, berörde mig djupt, både med sitt språk och innehåll. Tänker du läsa åtminstone en bok i hängmattan eller på stranden, läs Mig äger ingen ända fram till sista raden - "Min pappa och jag."

måndag 28 april 2008

Svampkungens son


Han växer upp i skuggan av sin blomstrande far - den berömde svampexperten som har en sådan hand med kvinnorna. Maktlös bevittnar han hur fadern under sina exkursioner i svampskogen vanligen förför någon av de vackraste kvinnorna i gruppen medan han själv får hålla till godo med de Lektyr-flickor som han lirkar loss ur häftklamrarna och nålar upp på väggen. Och när fadern gifter sig med den vackra och utmanande Madeleine kompliceras situationen ytterligare. Men när svampkungens son för första gången i vuxen ålder söker upp sin mor på hennes ö på västkusten förvandlas hela hans liv - nästan som i sagan. Till sin förvåning märker han att han inte är rädd för havet och han upplever den sällsamma känslan av att vara ny för sig själv. Och han hittar fram till en ung kvinna som han många gånger sett och ändå inte sett.
Inte en av hennes bästa, men jag är ändå glad att jag läste den. Hon är rolig och ganska galen, Marie Hermansson, och bitvis känns det som att läsa den komplett galna tyska författarinnan Ingrid Noll. Fast historien är inte fullt lika morbid som Nolls brukade vara.
Det som tilltalar mig i den här boken är främst frigörelsen från den värld pojken levt i men som egentligen inte alls var han själv. Pappan, Svampkungen, är en fullblodsegoist som inte låter sonen ta del av hela sin egen historia, utan bara den del som pappan har bestämt och dessutom bara på hans villkor. När sedan sonen besöker sin mamma i 22-23-årsåldern, faller pusselbitarna på plats för honom och han kan börja sitt eget liv på riktigt.
Lite småtråkigt slut ändå, för mycket "happy ending". Men å andra sidan behöver man dem också.
Läs även andra bloggares åsikter om ,

tisdag 22 april 2008

Sagan om det röda äpplet

Det var en gång en man i en randig kostym som la ett äpple i fönstret för att det skulle mogna i solen. Men äpplet föll ner i huvudet på gamla mormor, som skrek till och skrämde katten som for upp i trädet ... det röda äpplet hinner ställa till med en hel del trassel i den lilla staden innan det till slut blir uppätet.

Ett litet mästerverk för barn i alla åldrar. Jan Lööf är en av mina barns (och mina) absoluta favoritbarnförfattare. Hans teckningar - rena, enkla och snälla - trollbinder oss år efter år. Historierna är finurliga och kluriga och som uppläsare känner man sig riktigt rolig.
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

måndag 21 april 2008

Skumtimmen

En dimmig sensommardag i början av sjuttiotalet försvinner en liten pojke på norra Öland utan några som helst spår. I dagar och veckor letar familjen, polisen och frivilliga efter honom.
Mer än tjugo år senare får pojkens mor Julia ett oväntat samtal från sin far, sjökaptenen Gerlof Davidsson. Han har fått ett brev utan avsändare med posten. Brevet innehåller en liten pojkes sandal.
Julia återvänder motvilligt till barndomens ö och sin åldrige far. Först nu får hon höra talas om en mytomspunnen ölänning, Nils Kant, som en gång satte skräck i en hel bygd. Han är död och begraven sedan länge, långt innan Julias pojke försvann.
Ändå finns det de som har sett Nils Kant. Han sägs ibland vandra på det öländska alvaret i skymningen. I Skumtimmen.


Jag förstår till fullo varför denna bok premierats av Svenska Deckarakademin.
Han skriver väl, Johan Theorin. Med ett tydligt och nästan ömt språk skildrar han ondska och girighet och en kvinnas smärta över att ha förlorat sitt barn. Jag är helt slut efter att ha tagit mig igenom den täta, skräckinjagande öländska dimman.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,