Svampkungens son

Han växer upp i skuggan av sin blomstrande far - den berömde svampexperten som har en sådan hand med kvinnorna. Maktlös bevittnar han hur fadern under sina exkursioner i svampskogen vanligen förför någon av de vackraste kvinnorna i gruppen medan han själv får hålla till godo med de Lektyr-flickor som han lirkar loss ur häftklamrarna och nålar upp på väggen. Och när fadern gifter sig med den vackra och utmanande Madeleine kompliceras situationen ytterligare. Men när svampkungens son för första gången i vuxen ålder söker upp sin mor på hennes ö på västkusten förvandlas hela hans liv - nästan som i sagan. Till sin förvåning märker han att han inte är rädd för havet och han upplever den sällsamma känslan av att vara ny för sig själv. Och han hittar fram till en ung kvinna som han många gånger sett och ändå inte sett.

Inte en av hennes bästa, men jag är ändå glad att jag läste den. Hon är rolig och ganska galen, Marie Hermansson, och bitvis känns det som att läsa den komplett galna tyska författarinnan Ingrid Noll. Fast historien är inte fullt lika morbid som Nolls brukade vara.

Det som tilltalar mig i den här boken är främst frigörelsen från den värld pojken levt i men som egentligen inte alls var han själv. Pappan, Svampkungen, är en fullblodsegoist som inte låter sonen ta del av hela sin egen historia, utan bara den del som pappan har bestämt och dessutom bara på hans villkor. När sedan sonen besöker sin mamma i 22-23-årsåldern, faller pusselbitarna på plats för honom och han kan börja sitt eget liv på riktigt.

Lite småtråkigt slut ändå, för mycket "happy ending". Men å andra sidan behöver man dem också.

Läs även andra bloggares åsikter om svampkungens son, marie hermansson

Sagan om det röda äpplet

Det var en gång en man i en randig kostym som la ett äpple i fönstret för att det skulle mogna i solen. Men äpplet föll ner i huvudet på gamla mormor, som skrek till och skrämde katten som for upp i trädet ... det röda äpplet hinner ställa till med en hel del trassel i den lilla staden innan det till slut blir uppätet.

Ett litet mästerverk för barn i alla åldrar. Jan Lööf är en av mina barns (och mina) absoluta favoritbarnförfattare. Hans teckningar - rena, enkla och snälla - trollbinder oss år efter år. Historierna är finurliga och kluriga och som uppläsare känner man sig riktigt rolig.

Läs även andra bloggares åsikter om jan lööf, sagor, barnböcker

Skumtimmen

En dimmig sensommardag i början av sjuttiotalet försvinner en liten pojke på norra Öland utan några som helst spår. I dagar och veckor letar familjen, polisen och frivilliga efter honom.

Mer än tjugo år senare får pojkens mor Julia ett oväntat samtal från sin far, sjökaptenen Gerlof Davidsson. Han har fått ett brev utan avsändare med posten. Brevet innehåller en liten pojkes sandal.

Julia återvänder motvilligt till barndomens ö och sin åldrige far. Först nu får hon höra talas om en mytomspunnen ölänning, Nils Kant, som en gång satte skräck i en hel bygd. Han är död och begraven sedan länge, långt innan Julias pojke försvann.

Ändå finns det de som har sett Nils Kant. Han sägs ibland vandra på det öländska alvaret i skymningen. I Skumtimmen.

Jag förstår till fullo varför denna bok premierats av Svenska Deckarakademin.
Han skriver väl, Johan Theorin. Med ett tydligt och nästan ömt språk skildrar han ondska och girighet och en kvinnas smärta över att ha förlorat sitt barn. Jag är helt slut efter att ha tagit mig igenom den täta, skräckinjagande öländska dimman.

Läs även andra bloggares åsikter om skumtimmen, johan theorin, svenska deckare