Då blev du tyst av Christa von Bernuth

Den här boken hade alla förutsättningar. Seriemorden, en kvinnlig kommissarie i "huvudrollen", europeisk, väldigt goda recensioner. Men lik förbaskat sitter jag här nu och är arg för att jag slösat bort tid på den.

Mona Seiler är en ointressant kriminalkommissarie och seriemorden har vi sett förr. Det som ändå fick mig att läsa vidare var en manlig spanare, David, vars karaktär till en början gjorde mig lite nyfiken. Dessutom har ju deckare den fördelen att det just är en deckare - man vill absolut veta upplösningen, hur ointressant vägen dit än kan vara.

Davids karaktär upplöstes i småpartiklar efter halva boken ungefär och påminde sedan mest om en karaktär ur Virginia Andrews förfärliga böcker om förbjuden syskonkärlek från 80-talet. Detaljerna kring seriemördaren och hans motiv var lite väl groteska och den person som är roten till det onda, Fabian Plessen, är en obehaglig sort som man inte får något riktigt grepp om, men det är säkert det som är meningen.

Upplösningen känns lite ihopsnörd och lämnade mig som sagt var mest arg och irriterad över att jag över huvud taget slösat min tid.

Läs även andra bloggar om christa von bernuth, då blev du tyst, deckare, virginia andrews, seriemord

Drömstället av Melissa Bank

Historien tar sin början i en amerikansk småstad i början på 70-talet där Sophie Appelbaum, då 12 år, lever med sin mamma, pappa och två bröder. Efter college flyttar Sophie till Manhattan och får sitt första jobb på ett förlag, men hon vet egentligen inte riktigt vad hon ska bli när hon blir stor. Hon är medelmåttig som student, undermålig i sitt jobb och överambitiös i jakten på Den Rätte. Som om inte det skulle räcka betar hon dessutom av vänskapsrelationer på löpande band.

Varje kapitel i boken är en egen liten berättelse i sig, med början och riktigt slut. De flesta personer Sophie möter på sin väg, både pojk- och andra vänner, får bara sin stund i solen i ett enda kapitel, för att sedan helt försvinna utan att ens nämnas i förbigående vilket jag tycker är lite synd, för en del personer är till och med intressantare än Sophie själv. Det är också lite märkligt att hennes riktigt stora kärlek inte nämns förrän precis i slutet av boken när det nu är den, visar det sig, som hennes misslyckade kärleksliv till stor del beror på.

Jag log förvisso igenkännande ett par gånger, men jag märkte direkt att det var ett tag sedan jag hade behov av att läsa en s.k. chick lit-bok* – och varför. Just i den här typen av böcker måste man nästan helt och hållet kunna identifiera sig med huvudpersonen för att tycka att den är bra, det känns liksom som att de är till för just det. Men tyvärr, trots texten ”judisk utan att vara religiös”, som var det som lockade just mig till köp och läsning till att börja med, hade vi inte mycket gemensamt, Sophie och jag.

Om jag nu ändå skulle läsa den här boken, borde jag ha läst den på engelska – en del märkligheter får mig nämligen att undra hur originaltexten egentligen lyder. Som t.ex. ”Nora Goldberg hade inga stora öron, så jag slösade ingen jazz på henne.” Hm… Dessutom tycker jag det är synd att översätta titeln, som på engelska är ”The Wonder Spot”, med ”Drömstället”. The Wonder Spot är uppenbarligen namnet på en restaurang och egennamn tycker inte jag att man bör översätta.

*Personligen tycker jag att benämningen "chick lit" låter lite nedvärderande. Men vem är jag att revolutionera ett redan etablerat språkbruk?

Uppdaterat den 19 maj: Eftersom jag är en så’n som sällan kan släppa saker utan måste gå till botten med dem, var jag tvungen att gå in i en bokhandel och kolla originalversionen av ”The Wonder Spot”. Den engelska texten lyder: ”Nora Goldberg did not have big ears and thus I kept my jazz to myself.” Det får bli böcker på originalspråk i fortsättningen – åtminstone på de språk jag behärskar någorlunda. Får helt enkelt anstränga mig lite mer.

Läs även andra bloggares åsikter om drömstället, melissa bank

Åsa Linderborg: Mig äger ingen

Tänk så många självupplevda barndomar man läst om i sina dar - minnen skildrade ur barnets perspektiv återberättade av den nu vuxne författaren. Den senaste - och den som gjort sitt allra starkaste intryck på mig, t o m fått ge namn åt min signatur här på Bok-föring - är Åsa Linderborgs Mig äger ingen - nu i pocket dessutom såg jag på en Pressbyrå i helgen. Detta kommer att bli en framtida klassiker - så sanna nu mina ord kan bli. Det handlar om Åsa förstås och hennes uppväxt med en ensamstående pappa, "härdarmästare" vid Metallverken i Västerås och lika stark som Efraim Långstrump. Vardagen är hård men de delar den, de är bästis och bundis med varandra och kärleken är så stark så att den lever i varenda rad. Lika mycket som boken är en skildring av Åsas barndom är den en skildring av folkhemmet i en arbetarstad på sjuttiotalet och kanske allra mest en skildring av Leif Anderssons, på många sätt, sorgliga liv. Berättelsen, som börjar och slutar med Leifs död, berörde mig djupt, både med sitt språk och innehåll. Tänker du läsa åtminstone en bok i hängmattan eller på stranden, läs Mig äger ingen ända fram till sista raden - "Min pappa och jag."