fredag 30 maj 2008

Då blev du tyst av Christa von Bernuth

Den här boken hade alla förutsättningar. Seriemorden, en kvinnlig kommissarie i "huvudrollen", europeisk, väldigt goda recensioner. Men lik förbaskat sitter jag här nu och är arg för att jag slösat bort tid på den.
Mona Seiler är en ointressant kriminalkommissarie och seriemorden har vi sett förr. Det som ändå fick mig att läsa vidare var en manlig spanare, David, vars karaktär till en början gjorde mig lite nyfiken. Dessutom har ju deckare den fördelen att det just är en deckare - man vill absolut veta upplösningen, hur ointressant vägen dit än kan vara.
Davids karaktär upplöstes i småpartiklar efter halva boken ungefär och påminde sedan mest om en karaktär ur Virginia Andrews förfärliga böcker om förbjuden syskonkärlek från 80-talet. Detaljerna kring seriemördaren och hans motiv var lite väl groteska och den person som är roten till det onda, Fabian Plessen, är en obehaglig sort som man inte får något riktigt grepp om, men det är säkert det som är meningen.
Upplösningen känns lite ihopsnörd och lämnade mig som sagt var mest arg och irriterad över att jag över huvud taget slösat min tid.
Läs även andra bloggar om , , , ,

2 kommentarer:

Anonym sa...

Jag har precis läst klart "Då blev du tyst" och jag kan inte annat än instämma i din recension. Känner exakt likadant, varför har jag slösat tid på den här. Det känns skönt att det inte var mig det var fel på, hade läst baksidan på pocketupplagan och då verkade det vara ett mästerverk.
Hade gjort uppehåll när det var drygt 100 sidor kvar för jag tyckte det blev för mycket men ville få reda på upplösningen men det hade man kunnat vara utan. Hafsigt var ordet precis som du skriver.
Sedan är det svårt att tänka sig att en mordrotel i en storstad är så inkompetent. Fabian P. var ju mannen allt kretsade kring och så kommer det som en överraskning att han har en hushållerska. Ingen frågar i byn där Fabian P. bor et etc.

Liz1e sa...

tack för din kommentar - var också rädd där ett tag att det bara var jag...