Svampkungens son

Han växer upp i skuggan av sin blomstrande far - den berömde svampexperten som har en sådan hand med kvinnorna. Maktlös bevittnar han hur fadern under sina exkursioner i svampskogen vanligen förför någon av de vackraste kvinnorna i gruppen medan han själv får hålla till godo med de Lektyr-flickor som han lirkar loss ur häftklamrarna och nålar upp på väggen. Och när fadern gifter sig med den vackra och utmanande Madeleine kompliceras situationen ytterligare. Men när svampkungens son för första gången i vuxen ålder söker upp sin mor på hennes ö på västkusten förvandlas hela hans liv - nästan som i sagan. Till sin förvåning märker han att han inte är rädd för havet och han upplever den sällsamma känslan av att vara ny för sig själv. Och han hittar fram till en ung kvinna som han många gånger sett och ändå inte sett.

Inte en av hennes bästa, men jag är ändå glad att jag läste den. Hon är rolig och ganska galen, Marie Hermansson, och bitvis känns det som att läsa den komplett galna tyska författarinnan Ingrid Noll. Fast historien är inte fullt lika morbid som Nolls brukade vara.

Det som tilltalar mig i den här boken är främst frigörelsen från den värld pojken levt i men som egentligen inte alls var han själv. Pappan, Svampkungen, är en fullblodsegoist som inte låter sonen ta del av hela sin egen historia, utan bara den del som pappan har bestämt och dessutom bara på hans villkor. När sedan sonen besöker sin mamma i 22-23-årsåldern, faller pusselbitarna på plats för honom och han kan börja sitt eget liv på riktigt.

Lite småtråkigt slut ändå, för mycket "happy ending". Men å andra sidan behöver man dem också.

Läs även andra bloggares åsikter om svampkungens son, marie hermansson