Hopplöst efter

Ojojoj! Jag ligger hopplöst efter med att skriva om böckerna jag läser... och nu ska jag på semester...har många böcker nedpackade men att skriva om dem blir svettigt värre...vi får se...det är ju semester... ha en skön & solig en!

Som vi älskade varandra

Texten på baksidan av den här boken "De träffas när de är unga och börjar hålla ihop - Anders och Solveig, Mikael och Karin och särlingen Harry. De talar kärlek och politik, de förälskar sig i varandra, de bildar par men fortsätter ändå att vara tillsammans, inte minst i det rosa sommarhuset utanför Karlskrona, där de samlas varje midsommar.Men nu är de sommaren 2006 och nästan allt har förändrats. Deras liv har tagit olika riktningar och de känner sig allt mindre hemma i det samhälle som omger dem. När det drar ihop sig till midsommar är Karin försvunnen och i ett mörklagt rum på övervåningen har Mikael stängt in sig med sprit och tabletter. Någonting fruktansvärt har uppenbarligen drabbat honom, och snart ska han komma nerför trappan och berätta vad som hänt." verkade lovande. Historien påminde mig om en av mina absoluta favoritfilmer, Ettore Scolas "C'eravamo tanto amati", och jag började läsa den här boken med stor nyfikenhet och ganska höga förväntningar.

De första 150-160 sidorna läste jag, ackompanjerad av Van Morrison, med ganska stort engagemang. Allteftersom tappade jag dock intresset och nu när jag läst ut boken hittar jag ingenting som tyder på att den berörde mig på något sätt. Misstänker till och med att det var Van Morrison jag uppskattade och inte boken...

Jag fick liksom ingen känsla för det "stora" - vänskapen och kärleken - mellan karaktärerna. Jag hittade det helt enkelt inte och därför blev det en platt och tråkig historia.

Jag har inte läst något av Anders Paulrud tidigare och vill efter denna läsupplevelse inte heller påstå att jag känner hans författarskap, men eftersom det inte råder någon större brist på intressant litteratur, kommer jag nog inte att prioritera honom.

Läs andra bloggar om anders paulrud, som vi älskade varandra, ettore scola, c'eravamo tanto amati, 1974, Van Morrison, författarskap, böcker, litteratur

On Chesil Beach

Året är 1962 och Edward och Florence, ett ungt engelskt par har nyss gift sig. Bröllopskvällen tillbringar de på Chesil Beach och hela denna historia utspelar sig under denna enda kväll. De har gift sig av djup kärlek, men utan att veta det minsta om varandras uppfattning om ett fysiskt förhållande.

För Florence är sex motbjudande och fullständigt otänkbart. Edward däremot, kan knappt bärga sig innan han får njuta av äktenskapets fullbordande.

Varenda detalj, från den förfärliga första middagen på egen hand som man och hustru till ångesten under avklädningsceremonin, beskrivs med exakt precision. Varvat med kvällens förlopp får man lära känna Florence och Edward genom tillbakablickar, både från deras respektive barndomar och tiden från deras allra första möte fram till denna deras bröllopsdag. När berättelsen går mot sitt slut har man, till skillnad från Edward och Florence själva, en ganska tydlig bild av varför allting till slut går fel.

Berättelsen går i ganska sakta mak genom hela bröllopskvällen. På de sista sidorna får man däremot följa med på en skenande galoppritt som beskriver hur Edwards och Florences liv förändras just för att de ingenting gjorde.

“This is how the entire course of a life can be changed by doing nothing.”

Edwards och Florences livsavgörande misstag utspelar sig förvisso på 1960-talet, men brist på kommunikation och oförmågan att överbrygga skillnader och besvikelser i ett förhållande är tidlösa problem. Vikten av att bestämma sig för vilken väg man ska ta i livet, att göra upp med sin barndom och kanske konfrontera otillfredsställande relationer är ju lika stor idag som den var då.

Jag tyckte om denna lilla berättelse och det värkte i hjärtat när jag läste om hur Edwards liv blev. Både språket, tempot och karaktärerna fängslade mig och jag kommer att läsa mer av Ian McEwan.

Läs även andra bloggares åsikter om chesil beach, ian mcewan